Översikt

Den reala BNP-tillväxten var starkare än väntat under det första kvartalet 2019, men de senaste indikatorerna pekar på en svagare tillväxt under det andra kvartalet och en måttlig ökning under återstoden av 2019. Under de senaste månaderna har det ekonomiska stämningsläget försämrats ytterligare i euroländerna, särskilt inom sektorer som beror av global handel. Detta återspeglar att den globala handeln i det rådande läget är fortsatt svag med globala osäkerheter (som t.ex. hot om en upptrappad protektionism och möjligheten för en okontrollerad Brexit). Dessa faktorer dämpar exportordrarna och produktionsförväntningarna inom tillverkningsindustrin och kommer sannolikt även fortsättningsvis att hålla tillbaka aktiviteten i euroområdet under den närmaste tiden. Samtidigt har de inhemskt orienterade tjänste- och byggsektorerna visat sig mer motståndskraftiga under de senaste månaderna, och arbetsmarknaden fortsätter att förbättras. De grundläggande inhemska faktorerna för euroområdets expansion, såsom den mycket stimulerande penningpolitiken, stigande löner och vissa finanspolitiska lättnader, verkar överlag fortfarande. Dessutom förväntas den utländska efterfrågan gradvis återhämta sig under 2019 och ge starkare drivkraft under resten av bedömningsperioden. Den reala BNP-tillväxten beräknas överlag sjunka från 1,8 procent 2018 till 1,2 procent 2019, för att sedan öka till 1,4 procent 2020 och 2021. Jämfört med framtidsbedömningarna i mars 2019 har den reala BNP-tillväxten för 2019 reviderats upp något beroende på effekten av att det första kvartalet var starkare än väntat. Detta mer än uppvägde de nedrevideringar för tillväxten under de kommande kvartalen som följde av en ihållande svag global handel. Det implicerar en svagare överhängseffekt till 2020. Framtidsbedömningarna på medellång sikt har dessutom reviderats ned marginellt.

HIKP-inflationen väntas avta i år, men därefter återhämta sig och nå 1,6 procent 2021. Energiinflationen fortsätter att sjunka på kort sikt mot bakgrund av nedåtriktade baseffekter och antagandet om en måttlig nedgång i oljepriserna, och därefter stabiliseras. HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel kommer gradvis att ta fart med stöd av den väntade ekonomiska expansionen. Samtidigt kommer tidigare ökningar i arbetskraftskostnaderna att påverka priserna, och vinstmarginalerna kommer att återhämta sig. Jämfört med framtidsbedömningarna i mars 2019 har HIKP-inflationen reviderats upp marginellt för 2019 p.g.a. högre oljepriser och reviderats ned marginellt för 2020 p.g.a. en brantare nedåtlutning i oljeprisantagandena. HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel är något nedreviderad på kort sikt mot bakgrund av svagare data^[1].

1 Den reala ekonomin

Real BNP i euroområdet vände upp under det första kvartalet 2019, delvis på grund av några tillfälliga positiva faktorer (se diagram 1). Ökningen i real BNP-tillväxt från 0,2 procent det fjärde kvartalet 2018 till 0,4 procent det första kvartalet 2019 berodde delvis på särskilda faktorer som tillfälligt främjade tillväxten. Vissa länder gynnades av en ökad utländsk efterfrågan med anledning av Storbritanniens exceptionellt starka importefterfrågan, i väntan på det ursprungliga Brexit-datumet. I Tyskland ökade dessutom den privata konsumtionen kraftigt i takt med att privatbilsregistreringen steg efter störningar i biltillverkningen under andra halvåret 2018. Den privata konsumtionen fick också stöd genom finanspolitiska åtgärder som trädde i kraft under det första kvartalet, under vilket inverkan förväntas ha varit störst. Byggindustrin i vissa länder har dessutom gynnats av milda väderförhållanden. I Italien återspeglade den starkare tillväxten en viss uppgång i tillverkningsindustrin, efter en stark nedgång i slutet av 2018 med anledning av politisk osäkerhet.

Indikatorer pekar på en avmattning i tillväxten på kort sikt, efter en relativt stark tillväxt under det första kvartalet. Indikatorn för tilltron till ekonomin (Economic Sentiment Indicator) som sammanställts av EU-kommissionen har överlag fortsatt att sjunka under de senaste månaderna. Minskningen har skett på bred basis bland euroländerna och den närmar sig sin långfristiga genomsnittsnivå. Nedgången beror främst på en ytterligare försämring av stämningsläget inom tillverkningsindustrin mot bakgrund av en mer negativ bedömning av nuvarande orderböcker och mindre optimistiska produktionsförväntningar. Detta verkar återspegla den fortsatt svaga globala handeln och även effekterna av osäkerhet – i synnerhet i samband med globala handelstvister och Brexit. Läget i de mer inhemskt orienterade tjänste- och byggsektorerna har däremot varit i stort sett oförändrat under de senaste månaderna, och konsumenternas förtroende har också varit relativt motståndskraftigt. Den senaste utvecklingen i inköpschefsindex bekräftar denna skillnad mellan sektorerna, där värdena för tillverkningsindustrin ligger långt under tröskelvärdet för nolltillväxt 50, medan index för tjänste- och byggsektorerna låg klart över 50. På det hela taget tyder de senaste indikatorerna på en svagare tillväxt under det andra kvartalet, främst i Tyskland och Italien, delvis på grund av den avtagande effekten av det tillfälliga uppsvinget under det första kvartalet.

Huvudscenariot på medellång sikt bygger på antagandet att effekterna från globala motverkande faktorer gradvis avtar, så att grundläggande faktorer åter kan ge stöd åt euroområdets expansion (se tabell 1). Huvudscenariot förutsätter att Storbritannien lämnar EU under ordnade former och att den nuvarande osäkerheten om den globala handelns framtid gradvis kommer att normaliseras – framför allt att inga ytterligare protektionistiska åtgärder kommer att vidtas utöver dem som redan tillkännagivits. När dessa motverkande faktorer avtar kommer de att ersättas av ett antal gynnsamma grundläggande faktorer. ECB:s penningpolitik väntas även fortsättningsvis vara mycket stimulerande och få fortsatt genomslag i ekonomin. Utlåningen till den icke-finansiella privata sektorn bör öka måttligt mot slutet av bedömningsperioden, till följd av låga räntor och gynnsamma förutsättningar för bankutlåning för både hushåll och icke-finansiella företag. Lägre behov av skuldreduktion i olika sektorer kommer också att bidra till en dynamisk privatkonsumtion. Tillväxten i privatkonsumtion och bostadsinvesteringar bör också gynnas av såväl den stigande löneökningstakten och nettoförmögenheten som av den sjunkande arbetslösheten. Exporten från euroområdet väntas dra nytta av den förväntade återhämtningen i utländsk efterfrågan. Slutligen förväntas finanspolitiken vara milt expansiv under hela perioden (se avsnitt 3).

En avmattning av vissa medverkande faktorer väntas dock leda till långsammare tillväxt mot slutet av bedömningsperioden. De tekniska antagandena innebär att de nominella räntorna kommer att förbli låga men öka måttligt under bedömningsperioden. Företagsinvesteringarna torde försvagas avsevärt under bedömningsperioden, vilket återspeglar en utdragen period av lågt förtroende bland företagen och att vissa skatteincitament upphör. Sysselsättningen förväntas också avta på medellång sikt, vilket återspeglar både en alltmer omfattande brist på arbetskraft i vissa länder och högre lönekostnader.

Tillväxten i den reala disponibelinkomsten väntas ta fart under 2019 för att sedan mattas av under 2020 och 2021. Förstärkningen under 2019 återspeglar en högre tillväxt i real disponibelinkomst och en minskning i konsumentprisinflationen. Både den svagare tillväxten i nominella inkomster och den gradvis stigande inflationen förväntas dämpa tillväxten i den reala disponibelinkomsten under 2020 och 2021. Bruttolönernas bidrag till tillväxten i den nominella disponibelinkomsten beräknas minska något under 2019 och 2020 p.g.a. en svagare sysselsättningstillväxt, för att sedan förbli i stort sett oförändrat under 2021. Övriga inkomster beräknas öka måttligt under bedömningsperioden, i stort sett i linje med vinstutvecklingen (mätt som bruttodriftsöverskottet). Bidraget från transfereringar i nettotermer väntas bli positivt under 2019, vilket är första gången sedan 2010. Detta beror på sänkta direkta skatter i kombination med stigande transfereringar till hushållen. Bidraget väntas sedan bli i stort sett neutralt 2020 och 2021 i samband med lägre transfereringar till hushållen och gradvis stigande intäkter från direkta skatter.

Den privata konsumtionen väntas vara stabil över bedömningsperioden. Den beräknas ha ökat under det första kvartalet 2019 med stöd av en robust tillväxt i real disponibel inkomst. Konsumenternas alltjämt relativt starka förtroende, väntade förbättringar av stämningsläget på arbetsmarknaden och stigande reallöner per anställd, tillsammans med den positiva effekten av de finanspolitiska lättnaderna i vissa länder, tyder på en stark konsumtionstillväxt framöver. Därefter förväntas gradvisa inbromsningen av sysselsättningstillväxten och mer neutrala nettotransfereringar komma att hämma privatkonsumtionen.

Tillväxten i den privata konsumtionen torde få stöd av gynnsamma finansiella förutsättningar och ökande nettoförmögenhet. Bankernas nominella utlåningsräntor förväntas öka måttligt under bedömningsperioden, men förbli på låga nivåer. Effekterna av stigande bankutlåningsräntor för bruttoräntebetalningar torde vara begränsad eftersom hushållens skulder har lång löptid och utgörs av en relativt låg andel till rörlig ränta. Därför väntas bruttoräntebetalningarna ligga kvar på låga nivåer och således ge fortsatt stöd åt privat konsumtion. Samtidigt väntas ränteintäkterna öka något, främst med anledning av den fortsatta ackumuleringen av räntebärande tillgångar. Dessutom beräknas nettoförmögenheten öka ytterligare till följd av de fortsatt robusta värderingsvinsterna på fastighetsinnehav. Tillsammans med de framsteg som gjorts i skuldreducering bör den ökande nettoförmögenheten även gynna konsumtionen.

Ökningen i bostadsinvesteringar väntas fortsätta, om än i en måttligare takt. Robust förtroende inom byggsektorn och ett ökande antal beviljade bygglov tyder på en fortsatt expansion i bostadsinvesteringarna under de kommande kvartalen. Takten i den utvecklingen förväntas dock sakta in. Denna försvagning framgår även av nya enkätundersökningar som visar på att antalet hushåll som planerar bostadsrenoveringar under det kommande året har gått ned. Avmattningen kan bero på alltmer omfattande kapacitetsbegränsningar inom byggsektorn samt ogynnsamma demografiska trender i vissa länder.

Företagsinvesteringarna väntas öka under bedömningsperioden, om än i en något dämpad takt. Företaginvesteringar beräknas ha avtagit under det första kvartalet 2019 och förväntas förbli relativt dämpade under loppet av året, vilket återspeglar den relativa svagheten i den globala handeln och den ihållande oron över den globala handelspolitiken, ett avtalslöst Brexit och en hårdlandning i Kina. I allmänhet förväntas dock ett antal gynnsamma grundvalar fortsätta att stödja företagsinvesteringar i euroområdet. För det första ligger kapacitetsutnyttjandet fortfarande över det långsiktiga genomsnittet och en högre andel av tillverkningsföretagen uppger brist på utrustning som en produktionsbegränsande faktor. För det andra förväntas de finansiella förutsättningarna vara fortsatt gynnsamma under prognosperioden. För det tredje förväntas vinsterna öka, vilket ytterligare bidrar till det stora överskottet av likvida tillgångar som företagen har byggt upp byggts upp under de senaste åren. Slutligen kan företag öka investeringarna som ett sätt att kompensera för arbetskraftsrelaterade begränsningar på utbudssidan.

Exporten till länder utanför euroområdet bedöms öka i en dämpad takt under 2019, innan den återhämtar sig under resten av prognosperioden, i stort sett i linje med den utländska efterfrågan. Efter en svag tillväxt och förlust av marknadsandelar under de tre första kvartalen 2018 överraskade exporttillväxten till länder utanför euroområdet på uppåtsidan under det sista kvartalet 2018 och gick om utländsk efterfrågan. Då en stark export under det fjärde kvartalet 2018 i viss utsträckning återspeglade idiosynkratiska faktorer, och eftersom indikatorer på kort sikt fortfarande är dämpade bedöms exporten till länder utanför euroområdet bli svagare och understiga takten på utländsk efterfrågan under första halvåret 2019. Detta sker i ett läge med ett ogynnsamt omvärldsklimat med ihållande global osäkerhet. Därefter beräknas exporten till länder utanför euroområdet återhämta sig och växa i stort sett i takt med den utländska efterfrågan på medellång sikt. Även om en något förbättrad priskonkurrenskraft skulle gynna ökande exportmarknadsandelar, uppvägs dessa av effekterna av osäkerhet då sammansättningen av euroområdets export är inriktad mot investeringsrelaterade produkter som är särskilt känsliga för negativa effekter av handelspolitiskt relaterad osäkerhet. Under tiden förväntas även importen till länder utanför euroområdet försvagas på kort sikt, vilket återspeglar både själva exportutvecklingen, samt svaga investeringar och svag aktivitet i vissa länder i euroområdet. Framöver förväntas importen från länder utanför euroområdet öka i stort sett i enlighet med den totala efterfrågan (inhemsk efterfrågan plus export). Totalt sett förväntas nettohandelns bidrag till den reala BNP-tillväxten bli negativt under återstoden av 2019 innan det blir neutralt från 2020 och framåt.

Sysselsättningstillväxten beräknas vara dämpad på kort sikt, delvis på grund av tillfälliga faktorer, men också senare under prognoshorisonten, när arbetskraftsbegränsningar gör sig gällande. Sysselsättningstillväxten väntas minska 2019 och därpå åter ökar något 2020. Den förväntat lägre sysselsättningsökningen under 2019 är i huvudsak ett försenat svar på den svaga aktiviteten i vissa länder. Under 2020 väntas sysselsättningstillväxten öka något, med stöd av starkare aktivitet. Under 2021 förutses sysselsättningstillväxten minska igen eftersom arbetskraftsutbudet förväntas begränsa ytterligare sysselsättningstillväxt, medan efterfrågan på arbetskraft också beräknas avta i linje med att den ekonomiska aktiviteten avmattas.

Expansionen av arbetskraften förväntas avta under bedömningsperioden. Arbetskraften väntas fortsätta att expandera som ett resultat av den beräknade nettoinvandringen av arbetstagare, den väntade integrationen av flyktingar och den stigande förvärvsfrekvensen. Effekterna av dessa faktorer avtar dock under bedömningsperioden och de negativa effekterna som en åldrande befolkning har på arbetskraftutbudet väntas öka i och med att det är fler äldre arbetstagare som lämnar arbetsstyrkan än det är unga som tillkommer.

Arbetslösheten väntas sjunka till 7,3 procent 2021. Arbetslösheten sjönk till 7,8 procent under det första kvartalet 2019, vilket är den lägsta nivå som uppmätts sedan det tredje kvartalet 2008. Framöver beräknas arbetslösheten i stort sett förbli på nuvarande nivå under 2019 och därefter minska. Antalet arbetslösa förväntas minska med omkring 0,8 miljoner till 12,9 miljoner fram till slutet av bedömningsperioden, även om det fortfarande ligger något över nivån före krisen (12,2 miljoner). Den motsvarande minskningen av arbetslösheten förväntas vara i stort sett jämnt fördelad mellan länderna, men arbetslösheten lär fortfarande skilja sig avsevärt mellan olika länder.

Arbetskraftsproduktiviteten beräknas återhämta sig under bedömningsperioden. Efter att ha tagit fart under 2017 minskade arbetsproduktivitetens tillväxt per arbetstagare under 2018 till följd av den oväntat kraftiga nedgången i aktiviteten. En måttlig ökning av produktivitetstillväxten på kvartalsbasis förväntas senare under 2019 i takt med att den ekonomiska aktiviteten tar fart. På medellång sikt bör arbetsproduktivitetstillväxten ligga kvar strax under den genomsnittliga tillväxttakten före krisen (1,0 procent^[4]).

Jämfört med framtidsbedömningarna från mars 2019 görs en upprevidering av den reala BNP-tillväxten för 2019 och nedrevideringar för 2020 och 2021. Under 2019 uppvägde den högre tillväxten än väntat under det första kvartalet mer än väl de nedjusteringar som gjorts för resten av året. De sistnämnda beror på följande: (a) minskningen av de tillfälliga faktorer som stärkte tillväxten under det första kvartalet, b) det försvagade stämningsläget och de nedjusteringar av den utländska efterfrågan som till stor del avspeglar mer långvariga globala politiska osäkerheter (t.ex. Brexit och handelstvister) och c) ihållande politisk osäkerhet i Italien. Dessa nedjusteringar av utsikterna på kort sikt innebär en svagare överhängseffekt under 2020 På medellång sikt har utsikterna reviderats ned endast obetydligt.

2 Priser och kostnader

HIKP-inflationen förväntas uppgå till i genomsnitt 1,3 procent 2019 och därefter stiga till 1,6 procent 2021 (se diagram 2). Minskningen av den totala inflationen under 2019 beror främst på en betydande minskning av HIKP-inflationen på grund av minskande baseffekter och något sjunkande råoljepriser i euro. Under 2020 och 2021 beräknas HIKP-energipriserna stiga i låg takt, delvis som återspegling av den relativt nedåtriktade kurvan för oljepristerminerna. Efter en nedgång på kort sikt som avspeglar en lättnad i ökningen av livsmedelspriserna, beräknas HIKP-inflationen för livsmedel röra sig runt 2 procent. HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel kommer gradvis att stiga från och med slutet av det här året och torde nå 1,6 procent 2021. Uppgången i HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel förväntas få stöd från den fortsatta, men mer gradvisa, ekonomiska återhämtningen. Dessutom kommer en åtstramning av arbetsmarknaderna att fortsätta att stödja löneökningar, samtidigt som en återhämtning i vinst per enhet förväntas, i takt med att den ekonomiska aktiviteten ökar och de tidigare ökningarna av arbetskraftskostnaderna påverkar priserna. Detta skulle leda till att det inhemska kostnadstrycket skulle öka. Stigande priser på icke-energirelaterade råvaror förväntas också stödja HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel.

Ökningen i ersättning per anställd väntas stiga från 2,2 procent 2018 till 2,5 procent 2021 i och med att arbetsmarknaderna fortsätter att stramas åt. Efter en uppgång 2018, mot bakgrund av den cykliska nedgången i produktivitet och engångsfaktorer som påverkar ersättningen per anställd, förväntas samtidigt ökningen av enhetsarbetskostnaderna dämpas något under prognosperioden, då produktivitetstillväxten ökar, men ligga på högre nivåer än under de senaste åren. Den främsta drivkraften bakom lönetillväxten är den beräknat stramare arbetsmarknaden i vissa delar av euroområdet. Utöver kraften i konjunkturutvecklingen kan inflationsuppgången under de senaste två åren ha bidragit till uppgången i den nominella lönetillväxten i de euroländer där lönebildningsprocesserna omfattar retroaktiva inslag. I en del länder har högre minimilöner införts, vilket kan få genomslag i lönespridningen.

Vinstmarginalerna torde utvecklas mer gynnsamt under bedömningsperioden än under 2018. Vinstmarginalerna har pressats under de senaste kvartalen till följd av en kraftig ökning av enhetsarbetskostnaderna och tidigare oljeprisökningar som tyngt bytesförhållandena. Dessa nedåtriktade faktorer torde avta i takt med att den ekonomiska aktiviteten åter tar fart och då bytesförhållandena förväntas förbättras (se ruta 3).

Det externa pristrycket väntas bli svagare 2019 och därefter öka måttligt under bedömningsperioden. Den årliga tillväxttakten för importdeflatorn väntas sjunka 2019, jämfört med 2018, och därefter stiga något. Denna profil avgörs i väsentlig grad av rörelserna i oljepriserna, som drev upp importpriserna 2018, och väntas få en dämpande effekt på dem 2019. Samtidigt torde stigande priser på andra råvaror än olja samt gradvis underliggande pristryck medföra något, om än ett mer dämpat, stöd till prisinflationen.

Jämfört med framtidsbedömningarna från mars 2019 har HIKP-inflationen reviderats upp för 2019 och ned för 2020. Dessa revideringar förklaras till stor del av energikomponenten som revideras uppåt kraftigt för 2019, till följd av en kraftigare ökning av oljepriserna, och nedåt för 2020, p.g.a. en brantare nedåtgående kurva i oljeprisantagandena. Dessutom justeras HIKP-inflationen exklusive energi och livsmedel marginellt nedåt för den närmaste framtiden, främst till följd av svagare data.

3 Utsikter för de offentliga finanserna

Euroområdets samlade finanspolitiska inriktning bedöms vara milt expansiv under hela bedömningsperioden. Den finanspolitiska inriktningen mäts som förändringen av det konjunkturjusterade primärsaldot exklusive statligt stöd till finanssektorn. Efter att ha varit neutral 2018 förväntas den finanspolitiska inriktningen bli milt expansiv 2019, främst på grund av sänkta direkta skatter och ökningar av de offentliga utgifterna i vissa länder. Under 2020 utgjordes de viktigaste bidragen till lättnader i den finanspolitiska inriktningen av ytterligare sänkningar av direkta skatter och sociala avgifter samt på högre transfereringar. Under 2021 torde en ytterligare mindre lättnad främst bero på utgiftsökningar och direkta skattesänkningar i vissa länder.

Euroområdets budgetbalans torde försämras under 2019 och vara i stort sett oförändrad under följande år medan skuldkvoten fortsätter att följa en nedåtgående utveckling. Det ökande underskottet i de offentliga finanserna beror på en försämring i det konjunkturjusterade primärsaldot beroende på den väntat expansiva finanspolitiska inriktningen. Detta uppvägs något av lägre ränteutgifter, då gamla högräntelån ersatts med nya lån till lägre ränta. Den nedåtgående utvecklingen i den offentliga skuldkvoten stöds av en alltmer gynnsam räntedifferens och varaktigt positiva primärsaldon, som dock minskar med tiden.

Utsikterna för underskottet i euroområdet har förbättrats marginellt jämfört med framtidsbedömningarna från mars 2019. De något lägre budgetunderskotten återspeglar en något mindre expansiv finanspolitisk inriktning jämfört med framtidsbedömningarna från mars 2019, dock utan att ändra den övergripande bilden av en milt expansiv finanspolitisk inriktning. Utsikterna för skuldkvoten är i stort sett oförändrade, eftersom underskottet endast reviderades marginellt.